Deras arv - vårt ansvar

SE*Isis Filiis katteri

 

Deras arv - Vårt ansvar

(Text hämtad från Maine Orchid)

Leo, Maine Cat, 1884-1901

När man pratar om raskatter måste man komma ihåg att man avlar på en begränsad grupp med katter och det gör att genetiska sjukdomar riskerar att dyka upp, eftersom rasavel är en form av inavel.

 

Alla egenskaper hos en katt styrs till en början av gener i dess DNA. Dessa gener finns i varje cell av kroppen - vissa celler uttrycker vissa av generna och andra celler uttrycker andra (det är t.ex. det som gör att levern skiljer sig från hjärnan). Vissa egenskaper bestäms av en enda gen, andra egenskaper bestäms av ett samspel av flera gener. Vissa gener uttrycks bara vissa delar av livet, medan andra uttrycks från den dag man föds tills den dag man dör. Nästan alla gener finns i två upplagor, en version ärvs av mamman och en version ärvs av pappan. I vissa fall uttrycks båda versionerna och i andra fall uttrycks bara den ena. Slumpen styr vilka gener som ärvs och vilka gener som uttrycks för naturen gillar variation och mångfald. Utan människans inblandning styr miljön vilka individer som gynnas bäst, sett till de gener de bär på.

 

Men människan gillar att leka gud. Vi väljer att avla på en begränsad uppsättning av individer och ändrar på så vis naturens selektion av vilka katter som bäst lämpar sig att föra sina gener vidare. Vi har därför ett stort ansvar i vår avel att dels tänka på att prioritera friska katter i aveln, dels hålla nere inaveln inom rasen så att katterna hålls friska för nästkommande generationers skull. De som tar stryk av att vi leker gud är katterna...

 

Historisk och nutida selektion på utseende

Enligt den forskning som finns på området anser man att katten domesticerades för 9000-10000 år sedan när människan började bli bofast. Vissa katter fann troligen att det var gynnsammt att hålla sig nära dessa boplatser för att hitta bytesdjur i avfallshögar eller sädesförråd. Från det har troligen selektionen mot tamare katter fortsatt. Det var först på 1800-talet som katten uppmärksammades och avlades på för deras yttre utseende, även om så kallad slumpmässigt genetisk drift vid det laget redan sett till att det skapats naturligt förekommande raser, så som korat, siames, helig birma etc.

 

Den första organiserade kattutställningen hölls 1871 på Crystal Palace i London. På den tiden låg fokus på färg, mönster eller längden på kattens päls och katterna avlades baserat på dessa egenskaper. På det viset hölls en bred genetisk variation, eftersom avelspopulationen var stor och avkommans ras snarare sattes utifrån pälsens egenskaper istället för vems dess föräldrar var. Du kunde alltså para en angora med en maine cat (som de då kallades) utan att någon ansåg det konstigt. Idag är aveln annorlunda, då dagens raser hålls skiljda åt och var och en har sin uppsättning av tillåtna färger, pälslängder och mönster. Det anses i de flesta fall inte längre tillåtet att para olika raser och sen bestämma avkommans ras utifrån hur de ser ut. Få av dagens raser tillåter dessutom att man tar in nya grundare i rasen, även om det finns rastypiska katter från den del av världen där rasen kommer ifrån från början. Detta resulterar i att varje ras blir en mer eller mindre inavlad grupp av katter, eftersom inget nytt blod tillförs.

 

Än idag, 150 år senare, är kattorganisationernas huvudfokus fortfarande katternas utseende. Det är utseendet som primieras via utställning och det är det som uppfödarna uppmuntras att avla efter, inte om katten har bra hälsoresultat eller ger friska avkommor. Enligt forskarna är det vår selektion på just det rasrelaterade utseendet som lett till att vi även omedvetet selekterat för vissa genetiska hälsoproblem inom de olika raserna, hälsoproblem så som t.ex. HD. Det var inte avsikten, men det har så att säga hängt med på köpet. För alla gener som styr en viss egenskap, säg t.ex. ögonfärg, har granngener som kan ha med en helt annan egenskap att göra. De gener som ligger närmast den gen/gener som vi selekterar för kommer därför att enkelt sagt selekteras för på köpet, för biologin fungerar så. Har vi otur är en eller flera av dessa granngener defekt och kan då spridas brett i rasen om man selekterar väldigt hårt det andra anlaget som man var ute efter, eller man låter ett fåtal katter får en stor påverkan på en ras genom överanvändande i avel.

 

Rasspecifika inavelsgrader

Kloner

Man pratar inte om regelrätt klonade katter när man pratar om "kloner" inom maine coon, även om det nästan stämmer. Istället syftar det på ett antal kattungar efter föräldrarna Heidi Ho Sonkey Bill och Tanstaafl Polly Adeline. Dessa två katter fick tillsammans sju kullar i skiftet mellan 70- och 80-talet. Det är dessa avkommor man syftar på när man pratar om "klonerna". Anledningen till själva benämningen sägs vara att en del av dessa katter var på samma utställning vid ett tillfälle. Domaren som då dömde tyckte de var väldigt lika varandra och frågade på skoj om de var klonade, därav namnet.

 

Klonerna har haft stor påverkat på rasen, eftersom de och deras avkommor gick bra på utställning. Det ledde till att "alla" ville ha en av dessa katter i sin stamtavla och sett till hur man historiskt sett har avlat så förstärktes dessa egenskaper även genom linjeavel (inavel). På 1990-talet uppskattade man att 30-35% av en maine coons stamtavla härrör tillbaka till dessa katter. Det har inte förändrats så mycket om man gör en liknande uppskattning idag, tyvärr. "Men jösses! Det var ju för över 30 år sedan! Påverkar de verkligen katterna idag?" Jo, de gör just de. Detta är en av maine coonens genetiska flaskhalser vi har att jobba med... Malin Sundqvist (Dagdrivarn) gjorde en gång liknelsen med en deg (degen = alla maine cooner). Vi kryddade degen med lite salt (Klonerna) då det piffar till det hela. Lite salt visade sig vara gott, så vi tog lite till. I slutändan blev degen blev rätt salt, en si så där 30-35%. Hur mycket vi än bollar och knådar denna deg kommer den alltid vara salt, även 30 år senare. För att man ska minska på saltet måste man tillföra ny deg som inte har något salt, hos maine coonen innbeär det ny foundation eller katter som är obesläktade med Klonerna.

 

Top 5

Inavelsgrad är en övergripande benämning för hur nära katter inom en ras är släkt med varandra. Olika raser har olika värden på den totala inavelsgraden, vilket speglar deras egen unika historia i hur de en gång grundades. Maine coonen är i grunden ingen konstruerad ras, utan den har förekommit, och förekommer än idag, i fritt tillstånd i Nordamerika. Den klassas därför som en naturras och borde med det också ha en ganska bred genetisk mångfald att falla tillbaka på. Det borde finnas många grundare till rasen. Så är dock inte fallet som det ser ut idag.

 

Samtidigt som man ofta snubblar över Klonerna så läser man många gånger om något som kallas för Top 5 eller Top five. Detta syftar på de fem katter som idag anses grundat rasen (foundation) och som förekommer oftare än andra katter i stamtavlorna.

1. Andy Katt of Heidi-Ho

2. Bridget Katt of Heidi-Ho

3. Dauphin de France of Tati-Tan

4. Tatiana of Tati-Tan

5. Whittemore Smokie Joe

På 50- och 60-talet fanns det många grundare till rasen. Hade man en långhårig katt i ladan som såg ut som en maine coon så kunde den mycket väl användas i avel. Så från början fanns det många katter som klassades som maine coon och användes i avel inom rasen. Idag är det huvudsakligen fem kvar som rasen så att säga står och vilar på. Många av de andra linjerna har försvunnit på vägen. Orsaken till varför det blir så är troligen enklast förklarat med att vissa få linjer överanvänts i rasen, bland annat då Klonerna.

Uppskattningsvis hittade man på 90-talet följande frekvenser av dem i en stamtavla:

Top5: 65-70%

Top3: 50-55%

Top2: 35-40%

Frekvensen har tråkigt nog inte förändrats så mycket på 30 år, däremot har variationen blivit lägre (dvs vi har mindre variation idag inom rasen än vi hade för 30 år sedan). Det i sig är inte så konstigt, eftersom det är det som sker om inget nytt tillförs. Däremot hade jag väl personligen hoppats att vi kunnat se lite tydligare effekt av de nya foundationkatter som tagits in i rasen, men troligen har de ändå varit för få...

 

Varför ny foundation?

Skulle man fortsätta att att använda enbart de katter som finns i rasen idag är risken stor att vi i framtiden står där med problem kopplade till inavelsdepressioner (för att dra det till det extrema). Anledningen till det är att inga fler linjer tillför rasen något, alla katter är mer eller mindre släkt med varandra (degen är fortfarande salt). För att bredda avelsbasen och minska risken för de problem som kan uppstå när bara ett fåtal linjer bidrar tar man in nya grundare/ny foundation i rasen. Enkelt sagt hjälper en så kallad ny foundationkatt till att minska inavelsfrekvenser i rasen (de ger oss ny, osaltad deg).

 

Men med nya katter kommer även nya genvariationer. En del ser det som något mycket negativt och hävdar att nya sjukdomsanlag kommer tas in i rasen och förstöra den. Och jo, nya anlag, nya mutationer tas in, men samtidigt tas nya friska anlag in som inte har några mutationer. De katter som man väljer ut och parar in i rasen har formats av naturen och är i vissa fall starkare överlevare än vad kanske en del av våra nuvarande maine cooner är? Så länge man avlar med bred variation i åtanke kommer de negativa anlagen inte få så stor genomslagskraft i rasen. De dominant negativa anlagen kommer synas tidigt och de katterna tas då ansvarsfullt bort ur avel. Gör man sig besväret (för det är inte enkelt när det ska göras på rätt sätt) med att hitta en lämplig och rastypisk ny foundationkatt vill man ju att förutsättningarna för dess fortlevnad i rasen ska vara så bra som möjligt, annars kan man lika gärna hämta en katt på ett katthem och para in den eller inte bry sig alls. De recessiva anlagen en sådan ny foundationkatt bär på bör som sagt få mindre genomslagskraft om man avlar brett. Negativa anlag skulle vi undvikit även på dagens maine cooner, om man avlat brett istället för att överanvända ett antal katter inom rasen som man nu historiskt sett har gjort.

 

Linjeavel med Klonerna har inneburit att vissa anlag som styr utseendet har "renats". Vi har inte så stor variation på de anlag som styr, låt oss säga, ögonform, nosparti eller öronplacering. De avvikande anlagen har avlats bort i och med att vi slutat använda en del blodslinjer inom rasen. Jämför med enäggstvillingar. De är onekligen mer lika varandra till utseendet än fullsyskon. Och fullsyskon är klart mer lika varandra än vad de är grannens barn. Enäggstvillingar är mer lika varandra eftersom de delar samma genuppsättning, fullsyskon skiljer sig åt men delar ändå fortfarande vissa genetiska anlag, och grannens barn påminner kanske i vissa drag om de där syskonen (säg tex blond hårfärg) men i övrigt kanske de är väldigt olika eftersom de skiljer sig mer i sina anlag? Samma gäller för katterna. Är det samma genvariationer vi hela tiden avlar på kommer vi inte få så stor variation på utseendet, vilket gör att katter med ny foundation bakom sig inte alltid är "perfekta" utställningskatter.

 

Inom SVERAK måste man idag ha avelsgodkännande på katter som har okända katter bakom sig i stamtavlan (man måste känna till fem generationer på katten för att inte behöva det längre). Bristerna i utseendet är något vi får fortsätta att arbeta med på sikt. Har vi bråttom att stöpa in katterna i samma form som alla andra så tenderar man ofta att inte prioritera att avla brett. Min åsikt är att vi har flera år på oss att justera utseendet på katterna, så länge vi ser till att de katter vi fortfarande avlar på i framtiden har så friska förutsättningar som möjligt. Och viss variation bör man fortfarande tillåta, det är en naturlig ras, inte en ras gjuten i en gipsform.

Copyright © All Rights Reserved Senast uppdaterad 2016-01-24